Svart är vitt, sa kejsaren

 

eller, När kulisserna rasade; Eva Moberg

 

Min upplevelse av Ordfronts kris nov -03 – sept -04.

Björn Eklund, redaktionschef för Ordfront Magasin, åkte till Paris för att intervjua Diana Johnstone. Hennes bok ”Fools' Crusade” var livligt diskuterad i andra länder men tabubelagd i Sverige. Hon fick komma till tals på egna villkor, vilket kunde anses befogat med tanke på det totala underläget i opinionen. Men presentationen av intervjun gav felaktigt intrycket att Ordfront stod bakom hennes perspektiv på Balkankriget. En del medlemmar blev upprörda, men det var ingen medlemsstorm. Flera starkt kritiska inlägg publicerades i ett påföljande nummer. Därmed ebbade saken ut.

Först drygt fyra månader efter artikelns publicering gick Maciej Zaremba till våldsamt angrepp i Dagens Nyheter mot artikeln, publiceringen och Magasinet som helhet, som påstods företräda en ”brunvänster”. Många andra medier hakade på i samma stil.

Som ansvarig utgivare försvarade Leif Ericsson till en början tidskriftens rätt att trycka vad den vill, även sånt som den ogillar, Redaktionsrådet hade ett sammanträde där vi alla enhälligt uppmanade Leif att stå på sej, att hävda skillnaden mellan att dela en åsikt och att låta den höras, vikten av att alla sidor får komma till tals för att en så sann bild som möjligt ska kunna utkristalliseras. Vi underströk vikten av att Ordfront förblir trovärdigt som en oberoende tidskrift som arbetar för yttrandefrihet. Vi föreslog att kritikerna skulle inbjudas att smula sönder artikeln i tidskriften , att vi skulle ta initiativ till ett seminarium eller en offentlig debatt i frågan, etc.

Dagen därpå gick Leif ut i TV och press med ett beklagande av publiceringen. Tillsammans med styrelsen la han sej platt för DN och tyckte det var ”bra att kritiken blev så sträng”. Han sa sej först nu ha läst Johnstones bok och funnit en mängd fel i den.

Av detta upprördes betydligt fler medlemmar, som hörde av sig per brev, mail och telefon. En protest undertecknades av 39 kulturarbetare, sympatisörer eller medarbetare i OM. Den kom att kallas Balkanuppropet, helt felaktigt, eftersom åsikterna i just den frågan varierade starkt mellan undertecknarna. Deras gemensamma indignation gällde sveket mot yttrandefriheten och Ordfronts skadade trovärdighet efter Leifs och styrelsens undfallenhet.

Styrelsen påverkades inte och öppnade ingen dialog. I stället blev två tredjedelar av OM:s personal uppsagda på grund av arbetsbrist, utan samråd med deras chef, Björn Eklund. Denne uttryckte då sin oro för tidskriften i sitt fackorgan, Journalisten. Ledningens reaktion på detta blev en erinran för ”illojalitet”.

Samtidigt pågick av allt att döma en tilltagande utfrysning av Eklund på Bellmansgatan. Det dåliga arbetsklimatet skulle utredas. En konsult från Previa tillkallades. Efter att främst ha lyssnat på dem som klagat på Björn och helt undvikit hans närmaste medarbetare kom konsulten fram till att Björn måste bort. Uppsägningen motiverades med ”illojalitet” och ”samarbetssvårigheter”. Vad de senare bestod i var omöjligt att få klarhet i för utomstående. Eklund hade inget emot att utredningen offentliggjordes, men den förblev sekretessbelagd och VD Gertrud Åström hade ju sin tystnadsplikt. Frågor till personal ledde aldrig till konkreta besked, bara bedyranden att det hela vara ”outhärdligt”.

Medlemmarna upplevde alltså att en redaktionschef som under en följd av år lyft tidskriften på ett högsta anmärkningsvärt sätt, såväl kvalitativt som upplagemässigt, plötsligt sopades bort med två motiveringar, den ena oacceptabel och den andra hemligstämplad. Hela Ordfronts redaktion var plötsligt överflödig eller icke önskvärd.

Kvar fanns bara Leif Ericsson som nu förklarade sej vilja avgå även han. Ja, han hade planerat detta redan för ett halvår sen, medgav han. Hade han upplyst om det redan då så hade sannolikt en väsentlig del av samarbetssvårigheterna bortfallit som skäl för uppsägningen. Men tydligen var det viktigare att bli av med Eklund än att lösa arbetsplatsproblemen. Sådana brukar annars i första hand lösas med ingående samtalsutredningar och möjligen omplaceringar, inte med inhopp av Previas typ plus sparken.

Ordfronts demokratipris hade bara några år tidigare delats ut till tre ambulansförare som vågat rikta kritik mot sin arbetsgivare och blivit uppsagda för ”illojalitet”.

Nu var det stor oro bland medlemmarna. Något annat hade varit förvånande med tanke på mångas demokratiska engagemang och medvetenhet. Årsstämman närmade sej också. En del medlemmar träffades och samtalade med varandra om behovet av att få fram bra valbara kandidater till styrelsen som alternativ, några som stod för kritiken mot styrelsens agerande och förstod vikten av Ordfronts inre beredskap att värna yttrandefriheten. Dessa möten karakteriserades av ordföranden, Christina Hagner, som fraktionsverksamhet och något otillbörligt.

Valberedningen dröjde med att lägga fram sitt förslag till två dagar före stämman. Då framgick det att inte en enda av dem som kritikerna nominerat fanns med på listan. Vi drog då slutsatsen att vi måste ha en alternativ lista i reserv för att tillmötesgå den medlemsopinion som ignorerats av valberedningen.

Till årsstämman kom 200 medlemmar från hela landet, till skillnad från de vanliga kring 30. Enligt Gellert Tamas i DN skulle stämman med handuppräckning avgöra huruvida massakrer begåtts på Balkan. De i Gellerts artikel åsyftade motionerna, som utan debatt röstades ner direkt, blev det som stämman väsentligen handlade om för DN:s läsare. Antingen anser Tamas att vissa motioner aldrig ska redovisas öppet, eller också anser han att kongresser och föreningar ska bedömas efter sina mest aparta motioner, något tredje givs inte här.

Eftersom stämmans majoritet för det första underkände styrelsens agerande inför mediedrevet, för det andra fann motivet ”illojalitet” oacceptabelt för uppsägning och för det tredje ville ha samarbetssvårigheterna närmare utredda, så presenterade vi våra alternativa styrelsekandidater plus en ordförandekandidat. Fem nya styrelseledamöter valdes in på detta sätt, av totalt 18. Detta beskrev efteråt av ledningen som ett slags kupp. Att överhuvud nominera på stämman, att inte helt godta valberedningens förslag, framställdes efteråt som otillbörliga utslag av maktlystnad. Vi ”ville ta över”.

Strax före ordförandevalet hade Christina Hagner lovat att hon skulle prioritera sammanhållningen inom föreningen och samarbeta med den nya styrelsen, hur den än skulle komma att se ut. Vi tog detta på allvar. Vi prioriterade själva sammanhållningen och drog tillbaka vår kandidat, varefter Hagner blev enhälligt vald.

Följande dag förklarade hon i Dagens nyheter att ”stämman spårade ur fullständigt”, och att det inte kunde bli tal om att följa dess beslut. ”Vi kommer att ta strid” förklarade samtidigt Gertrud Åström i radio. I Expressen refererades stämman av en poet, Kristian Lundberg, som påstod att den beslutat att massakrerna på Balkan aldrig hade ägt rum. (Det är svårt att avgöra vad som är mest graverande för Expressen: att han faktiskt varit där, eller att han aldrig varit där.) Många som varit glada och stolta över att stämman, trots spänningarna, hade genomförts så lugnt och demokratiskt korrekt, fick till sin förvåning se den omtalad i bl a DN som kaotisk och ”tumultartad”.

Några dagar före vårstämman hade Hagner, Åström, Anna Wigenmark och ekonomen Tord Olsson hållit bolagsstämma. Dessa fyra hade ensamma fastställt sammansättningen av en ny bolagsstyrelse på åtta medlemmar samt styrelseledamöterna i tre dotterbolag. Tydligen för att hindra en ny, icke-önskvärd styrelse att påverka dessa beslut. Detta stred mot föreningsdemokratin och Ordfronts stadgar, enligt vilka bolagsstämman följer på den ordinarie årsstämman, för att utgöra en konsekvens av den nyvalda styrelsen. Följdriktigt tog då Christina Garbergs Gunn initiativ till att den nyvalda styrelsen vid sitt första sammanträde beslöt sammankalla en ny bolagsstämma. Detta beskrevs av den gamla ledningen som ett kuppartat försök att avsätta bolagsstyrelsen, och ett bevis för de nya ledamöternas planer på ett maktövertagande.

Årsstämmans majoritetsbeslut kunde helt enkelt inte accepteras av den gamla ledningen. Den fann på ett sätt att få till stånd en extrastämma. Revisorerna ställde upp. Gertrud Åström beställde ett PM av en tjänstvillig professor Nerep, vilket revisorerna kunde använda som grund för att kräva extrastämma. Två formella detaljer påstods vara oavvisliga skäl för en sådan.

Den ena var valberedningens senfärdighet. På vårstämman var det, märk väl, ingen mer än jag, undertecknad, som överhuvud anmärkte på att förslaget kommit sent. Hagner svarade då att detta var betydelselöst och mer regel än undantag på Ordfronts stämmor, Nu kunde det alltså utnyttjas åt andra hållet.

Den andra formaliteten var att ett ord hade ändrats i motion nr 18, den om Eklunds uppsägning. Dessa ändringar var bara uppdateringar eller innebar ingen ändring i sak. Att motioner inte skulle få ändras på stämmor var för övrigt något helt nytt.

Förutom revisorernas insats gick tre ordfrontare till tingsrätten med en anmälan för att försöka få stämmobesluten inhiberade med omedelbar verkan. En av dessa tre ingick i den valberedning som tillsatts på vårstämman och som nu alltså måste förbereda ett nytt styrelseval till extrastämman. Även undertecknad hade hamnat i denna valberedning på fem personer.

Tre av oss ansåg att årsstämmans beslut gällde, de två andra att de borde inhiberas. Förutsättningarna för ett gemensamt förslag var alltså näst intill obefintliga, men det hade blivit några avhopp under sommaren varför en del nya namn kunde nomineras och diskuteras. Vid vårt gemensamma möte kommenterade dock Staffan Myrbäck våra namnförslag med det enda ordet ”Avgrunden!” Senare förnekade han detta, men vi var fyra vittnen.

Som ordförandekandidat hade vi nu Niklas Nåsander, som var vice ordförande i den styrelse som valts på vårstämman. Christina Hagner gick emellertid ut med ett brev till alla medlemmar där hon kastade ett tvivelaktigt ljus över Nåsander och lanserade sej själv som ordförandekandidat. Detta utskick gjordes utan styrelsebeslut och med utnyttjande av föreningens ekonomiska och personella resurser. Tidigare hade hon såsom alltför dyrt avvisat ett förslag i den nya styrelsen att göra ett utskick till alla medlemmar med allsidig information om läget inför extrastämman.

Nåsander ville efter detta inte kandidera. I stället kunde vi tursamt nog lansera Stefan Carlén som motkandidat till Hagner.

Under den tid som föregick extrastämman fortsatte och intensifierades en förtals- och skrämselkampanj mot den s k oppositionen med närmast tragikomiska inslag. Vi som trodde oss kämpa för föreningen Ordfronts målsättning, för föreningens trovärdighet och för tidskriftens bästa, vi fann oss betraktade som fiender till de anställda på Bellmansgatan. Vi som aldrig haft annat än gott att säja om dem ansågs hota deras och hela föreningens ekonomi. Vi företrädde en fanatisk extremvänster som konspirerade för att komma över föreningens resurser och vrida den i odemokratisk riktning, samt göra Magasinet till en smalare och mer dogmatisk produkt.

De flesta av oss var mållösa och handfallna inför dessa fantasifoster, medan andra inte var förvånade. Grunden hade uppenbarligen lagts under en lång tid av ryktesspridning och buskagitation. All kritik mot ledningen avfärdades med att de som framförde den var antingen vänstersekterister eller oansvariga och okunniga eller ”bara skribenter”, eller allt på en gång.

Kritiken för oansvarighet gick mej rätt hårt till sinnes eftersom motivet till mitt engagemang – som tidsmässigt kom synnerligen olämpligt för mej – tvärtom var en oavvislig känsla av ansvar för tidskriften vars redaktionsråd jag varit medlem av i tio år. Hade jag inte känt detta ansvar för tidskriftens framtid hade jag utan tvekan gått ut offentligt med ett synnerligen fränt angrepp på ledningens beteende och sätt att hantera denna allvarliga kris.

Hagners sätt att bemöta kritikerna på webbsajten ”inforstamman” gick ut på att söka låga motiv eller underkänna deras rätt att alls yttra sig, om de inte gick att klassa som vänstersekterister. Själv talade jag bara ”i egen sak”, fastslog hon. Jag behövde Eklund för att bli publicerad. När jag försökte förklara min syn på yttrandefrihetsproblematiken svarade Hagner: Björn Eklund har alltid gett dej stort utrymme.

Maria-Pia Boëthius har förmodligen dragit fler medlemmar till Ordfront än någon annan talare med sina många obetalda framträdanden. Hon var dessutom statsminister i Ordfronts skuggregering för några år sen. Eftersom hon också fick tidningen i gåvoprenumeration trodde hon sej vara medlem (det verkar i annonserna som om man skaffar medlemmar genom att ge bort gåvoprenumerationer). Men enligt Hagner hade hon ingen rätt att yttra sej på stämman eftersom inte hade erlagt medlemsavgift vid Hagners kontroll.

Detsamma gällde Dan Josefsson, en annan av dem som gjort föreningen stora tjänster. Han hade ingen rätt att tala, enligt Hagner. Men där hade hon fel – han hade betalt medlemsavgiften vid inträdet, trots att även han fått en gåvoprenumeration som tack för tjänster han gjort Ordfront.

Ledningen red obekymrat på två hästar, utan att någon tycktes märka det. Samtidigt som alla misstankar om en politisk uppsägning avvisades med ett kränkt ”det är ju olagligt!” (om allt som är olagligt även var uteslutet skulle världen se annorlunda ut), pågick för fullt ryktesspridningen om en konspirerande vänsterdogmatism som skulle ta över om inte Björn Eklund försvann. Till slut deltog ledningen själv öppet i den politiska förtalskampanjen, med Leif Ericssons minnesvärda ”en fasansfull vänster” i Sydsvenskan som bottenrekord.

Jag försökte ibland få klarhet i på vilket sätt denna vänster arbetade – vilka exakt som den bestod av, hur Eklund skyddade den etc. Jag lyckades aldrig. Det mest konkreta jag uppnådde var följande två uttalanden: ”Ett par av dom hör ju till Clarté!” och ”Jamen han ville ju bli chefredaktör”. Att i dagens värld, och i dagens medialandskap, kunna betrakta lilla Clarté som något slags fara visar en skarpsynthet som hade hedrat Joe McCarthy. Och att vilja bli chefredaktör även till namnet, när man varit det till gagnet under en följd av år, och därtill med framgång, skulle det vara något illegitimt?

Ett annat av dessa hjärnspöken som visade sej ytterst effektivt att sprida var idén att förlagets ekonomi skulle raseras om de här vänstersekteristerna ”tog över”. Hur skulle det gå till? Här fanns i verkligheten bara en disparat och odisciplinerad grupp som förenades av omsorg om föreningens, förlagets och tidskriftens målsättning och trovärdighet. Förlaget hade fått åtskilligt både av inkomster och anseende genom sin utgivning med vänsterprägel. Maria-Pia Boëthius har tagit Susan Faludi till Ordfront, Carsten Palmaer var avgörande för att Michael Moore kom till Ordfront, Björn Eklund har varit avgörande för utgivningen av Noam Chomsky, Roy Andersson och en lång rad andra författare. Varför skulle de plötsligt börja utgöra ett hot?

Och varför skulle tidskriften, som under Eklunds tid blivit alltmer känd som något så ovanligt som en pålitlig vänstertidskrift med både bredd och öppenhet, plötsligt förvandlas till sin motsats om han stannade kvar? Jag har under mina tio år i redaktionsrådet (det blir inga fler) aldrig märkt minsta skymt av vänsterdogmatism hos honom.

Genom den politiska ryktesspridningen vanns bredare stöd för uppsägningen, medan samarbetsproblemen hela tiden uppgavs vara orsaken. (”Illojaliteten” blev alltför pinsam att använda.) Man hänvisade hela tiden till att det var en rent facklig fråga. Okej – facket har fört frågan vidare till Arbetsdomstolen och stämmer Ordfront för en obefogad uppsägning. Det kunde ha förhindrats om årsstämmans beslut om närmare utredning av samarbetssvårigheterna hade fått gälla. I stället vreds hela frågan till att gälla huruvida stämman hade talan i anställningsärenden.

Sällan har innebörden i begrepp som ”maktens tolkningsföreträde” och ”problemformuleringsprivilegium” blivit så pregnant som i det här fallet. De anställda sades vara livrädda för att förlora jobben. Om Eklund inte fick sparken så skulle andra på Bellmansgatan när som helst kunna bli uppsagda av en stämma. Man tycktes faktiskt få alla dessa att tro, att arbetsrätten skulle upphöra att gälla på Ordfront om inte uppsägningen fullföljdes. Hur skulle det vara möjligt?

Dessutom var det här inte i första hand ett anställningsärende. Det var ett brott mot föreningens huvudsyfte: att främja yttrandefriheten, även på arbetsplatser. Borde inte yttrandefriheten vara mer fredad på Ordfront, i stället för mindre?

Problemformuleringsprivilegiet slog igenom med full kraft på extrastämman. Frågan om Ordfront får säga upp anställda på grund av illojalitet blev där, genom en skräddarsydd listig ”beslutsordning”, transformerad till frågan om anställningsärenden skall avgöras av stämman. Därmed var saken klar.

De anställda kunde andas ut. Den redaktör som sopats bort skulle inte komma tillbaka och hota deras egna jobb. Han och hans ”kompisar” skulle inte hota förlaget och dess ekonomi.

Den oroade protest mot utvecklingen som en rad av förlagets mest lästa och erkända internationella författare (bl a Noam Chomsky, Tariq Ali, John Pilger och Arundhati Roy) hade skickat in – för övrigt med starka uttryck för respekt för Johnstones bok – den kom aldrig till medlemmarnas kännedom utan refuserades av Leif Ericsson.

Alla dessa märkliga turer tenderar att skymma det kanske mest beklämmande: att en trofast medarbetare sen tjugo år, som utan tvekan har tillfört både föreningen och tidskriften stora värden, inte får någon som helst erkänsla för detta utan sparkas ut till sina arbetskamraters belåtenhet och smutskastas dessutom mot all rim och reson som brunvänster och sekterist. Den stora ström av intyganden från skribenter, illustratörer och andra medarbetare, varav många framstående och med stor erfarenhet, om Eklunds kvaliteter som redaktör och samarbetspartner, de avfärdas alla som partsinlagor . Ledningens förakt för sina skribenter har förundrat många.

Som Erik Wijk har påpekat är det uppochnervända världen, en verklighetsförfalskning av rent Orwellska dimensioner som här har utspelats. De som rensat ut nästan hela redaktionen anklagar kritikerna för att vilja strypa Magasinet. De som kämpat för en anställds yttrandefrihet och rätt till ny prövning påstås hota alla anställdas trygghet. De som sprider rykten om andras demokratiska opålitlighet faller undan för ett mediedrev och trixar sej ut ur medlemsbeslut som gått dem emot.

Dagen före extrastämman publicerades i DN ett upprop, undertecknat av en lång rad personer, kända för omdöme, integritet och demokratisk medvetenhet. Här var de felinformerade. Texten innehöll en mängd sakfel som låg till grund för argumentationen. (Dessa preciseras utförligt och sakligt i Björn Eklunds brev till undertecknarna av den 21/9 04.)

Uppropet förmedlar den skräck för oppositionen som utan skymten av belägg eller substans har odlats av ledningen i stället för att utredas, belysas och svalkas ner. Undertecknarna ”ser med stor oro på dem som önskar ett mer politiskt och ideologiskt likriktat Ordfront”. Vilka är de? Och hur skulle de komma till makten genom att Eklund sitter kvar, när de inte lyckats göra det hittills? Vad detta upprop visar är hur gruppsuggestionen och viljan att stå på ”rätt” sida förlamar omdömet även hos de mest medvetna.

 

Jag vill inte spekulera om de djupare liggande drivkrafterna bakom denna sorgliga kris. Jag tror inte heller att det är möjligt att få fram hela sanningen ännu på länge. Det gäller att inte förfalla till samma debattnivå som sin motståndare. Jag hoppas att de här återgivna händelserna talar för sej själva.

Men jag kan inte låta bli att här lägga till iakttagelser som skulle kunna ge en delförklaring till annars svårbegripliga fenomen. De bygger på personliga erfarenheter. Exakt den här stämningen av politiskt färgad misstänksamhet och förtal utan klarspråk och konkreta belägg, iver att tillhöra rätt läger, har jag upplevt tidigare, speciellt åren 1967 till ca 1975. Fast då från vänster. Jag sågs som en av dem i ”intellektuella mellanskiktet” som trodde sej vara progressiva utan att ha blivit medvetna, dvs marxister. Jag kunde gång på gång beslås med rester av borgerligt tänkande och bristfällig klassanalys.

Under de två år jag var anställd som manusförfattare på TV var marxismen högsta mode. Jag skrev en pjäs som problematiserade tron på våldet inom den revolutionära vänstern, och min chef föreslog på fullt allvar att manuset skulle underställas just dessa grupper för granskning. (Denne chef blev senare chef för Dramaten och är numera kammarherre.) Jag nämner detta som exempel på hur opinionsklimatet har svängt 180 grader.

Jag vågar påstå att jag vet vad extremvänster är, att den alltjämt finns hos enstaka ordfrontare, men att det inte är den som hotar Ordfront idag utan snarare anpassning. Som kulturredaktör på Vi i början av 70-talet polemiserade jag skarpt mot dåvarande Ordfront, som däremot verkligen dominerades av extremvänstern.

Under det gånga året, och troligen långt dessförinnan, har samma diffusa misstänkliggörande, samma manipulation av människors osäkerhet och ängslan att hamna i fel läger pågått inom Ordfront, fast nu från höger till vänster . Flera av de mest drivande, både inom och utom Ordfront, var aktiva även förra gången, i motsatt vindriktning. Det vore inte så underligt om de nu ser sitt demoniserade och tabubelagda förflutna uppförstorat i andra. Det är snarast ett klassiskt fenomen.

 

EVA MOBERG